Vi är alla guds gäster. - Farfar.
Dagen kan dööööööööööö.
Oufft, nej nu blev allt som vanligt igen.
Lillebror visade precis sista filmen på farfar.
Inser mer och mer för varje dag hur saknaden bara blir större och större. Kan inte fatta att jag förlorat en så viktig person i mitt liv. Jag kan faktiskt inte säga "ja men jag såg farfar sist igår" eller "jag ska till farfar om 2 dagar, han bor typ en station ifrån mig". Jag har inte många minnen med farfar för den delen heller eller någon annan nära släkting. Men farfar har alltid varit en viktig person i mitt liv, alltid älskat honom och kommer alltid göra det. Vare sig du vilar hos gud just nu eller satt framför mig. Men detta har nog tagit hårdast på pappa. Jag, mamma och bröderna har kommit hem efter varje hemlandsresa och berättat mer och mer för pappa om hur roligt vi haft det. Vilka vi träffat och hur farfar alltid legat och sovit. Inte haft kraft att ta sig till badrummet eller moskén på grund av viruset i hans kropp. Det är ju alltid det finaste människorna som försvinner först.
Farfar, familjen saknar dig mest av allt! Finns inte en enda dag som passerar utan att en tanke går till dig.
Gud tog tillbaka en ängel från jorden, må du vila i frid. Vi älskar dig.
Shab bekheyr baba jon.
♥
